Den magiska kängurun och Jultomtens uppdrag i Australien

Aino och Leo

Aino och Leo är syskon från Finland. Aino är 7 år och Leo är 5 år, och de är varandras bästa vänner. De bor med sin mamma och pappa i Uleåborg. I fantasilekarna i barnens rum får de massor av idéer och upplever fantastiska äventyr. Ibland undrar mamma och pappa vad som pågår när de kan höra tissel, tassel, skrammel och dunsar från barnens rum på övervåningen trots att de borde ha gått och lagt sig. Men när de har gått dit för att kolla har barnen sovit sött. Spökar det på övervåningen, eller har den knarrande trappan kanske något med saken att göra?

Den magiska kängurun

Den magiska kängurun föddes i Australien, som kängurur oftast gör. Som liten var den en helt vanlig känguru och levde nöjd och glad i sin mammas pung. Den här berättelsen handlar om hur kängurun fick magiska krafter och blev vän med Jultomten, nallen Bon och ankan !KvavK!. Numera reser den magiska kängurun och hennes vänner runt i världen för att utföra uppdrag åt Jultomten, och får uppleva äventyr där de löser människors och andra levande varelsers problem och hjälper dem som har det svårt.

Nallen Bonific, eller Bon

Bonific är världens nästan minsta och nästan starkaste nalle. Bon är också klok, fastän han inte har gått i någon skola. Bon lärde sig läsa redan när han var liten (och nästan liten är han som sagt förstås fortfarande). Efter att ha läst, observerat och tänkt har han blivit säker på att alla människor och alla andra levande varelser i världen behöver hjälp ibland. Och Bon vill hjälpa. En sak till som vi kan berätta om Bon är att han inte är rädd för någonting – eller kanske lite för mörkret och kanske... nå, vi låter det vara. När vi läser berättelserna kommer vi att få veta.

Ankan !KvavK!

!KvavK! är verkligen inte rädd för någonting. Han adopterades som liten av ett svanpar som uppfostrade honom som sin egen unge, efter att en gädda hade tagit hans mamma och syskon. !KvavK! är väldigt modig och ofta påhittig i skrämmande situationer. !KvavK! vill också rädda världen. Men bara om han får vara hjälte ibland. !KvavK! pratar lite konstigt. Han pratar högt och även fast han viskar kan också skurkarna höra det. Dessutom säger han alla ord baklänges – han börjar alltså med den sista bokstaven i ordet. Därför gav hans svanföräldrar honom ett högljutt namn, som är likadant oavsett från vilket håll man läser det. Och fast man ropar det.

Jultomten

Jultomten känner vi ju alla. Han bor i Tomtelandet i Finland. Närmare bestämt på Korvatunturi. Jultomten och de andra i Tomtelandet har under de senaste åren bestämt sig för att dela ut färre julklappar. Tomtarna arbetar året runt och över hela världen med att få människorna att se det viktiga i livet och hjälpa dem med verkliga problem. Jultomten säger att det viktigaste inte är vilka vackra tankar man tänker på julen, utan vad man gör under årets övriga 364 dagar.

På natten, när de andra redan hade somnat, låg den magiska kängurun och vände och vred sig. Hon kunde inte somna. Det hade varit en spännande dag. Plötsligt hörde hon ett ljud från hörnet av rummet. Som ett smygande, som om någon försökte att inte väcka dem som sov i rummet.

Den magiska kängurun reste sig ljudlöst och började själv smyga mot ljudet. Då steg en gestalt plötsligt fram, den hade varit dold bakom ett skåp. Den och den magiska kängurun såg varandra samtidigt. De började brottas, men väldigt tyst. Bara lite pustande och stånkande hördes, men ingen av dem sa någonting. Till slut lyckades den magiska kängurun övermanna den andra och sätta sig på honom. Hon hade aldrig sett något liknande. Varelsen hade en röd luva på huvudet och filttofflor på fötterna. Största delen av ansiktet täcktes av skägg och yviga ögonbryn.

“Vad är du för något och varför smyger du omkring hemma hos mina nya vänner?”, frågade den magiska kängurun barskt. “Hör du! Jag är en nisse från Tomtelandet. Mitt namn är Tomelius och jag är en kontrollnisse. Jag har kommit hit i flera år för att kontrollera hur snälla Aino och Leo har varit. Det är en av de viktigaste uppgifterna som vi nissar har. Jultomten vill veta hur det står till med alla barn i världen. Numera försöker Jultomten och vi andra i Tomtelandet allt mer hjälpa människorna och djuren i världen på många andra sätt än att dela ut presenter. Barnen är ändå alltid särskilt viktiga för oss. De får också alltid julklappar. Det är så roligt och viktigt för dem”, berättade nissen Tomelius, nästan utan att ens dra efter andan.

“Men dig känner jag inte. Du är väl inte en tiger? Jag har aldrig sett någon sådan, men jag har hört att de är starka och skrämmande. Du ser förstås inte så skrämmande ut och vi är ungefär lika starka”, fortsatte Tomelius. “Jag är den magiska kängurun och jag bor här sedan i dag. Jag är vän till Aino och Leo och Bon och !KvavK!”, började kängurun självsäkert. “Och jag kan trolla – jag vet inte ännu exakt hur, men Aino sa det”, fortsatte hon lite mer blygt och tittade ner på sina stora fötter.

“Så du kan trolla, och du är ganska stark också”, funderade Tomelius. “Vet du, ska vi vara vänner? Den där brottningsmatchen gav ju oss båda lika många blåmärken och bulor. Om du vill kan du få komma också hälsa på hos mig i Tomtelandet”, föreslog Tomelius. “Ja, låt oss vara vänner. Jag kan knappt hålla räkningen på alla nya vänner jag fått i dag”, sa den magiska kängurun glatt och fundersamt, samtidigt som hon masserade en bula i pannan.

“Vi kan åka till Tomtelandet nu direkt. Det händer saker där nästan dygnet runt och året om. Vi vet ett och annat om magi, och jag tror att vi kan hjälpa dig att hitta dina magiska krafter”, sa Tomelius. “Det låter bra. Då åker vi. Hur det nu ska gå till”, funderade den magiska kängurun. “Jag hoppar in i pungen på din mage. Sedan stampar du bara två gånger och tänker Tomtelandet”, förklarade Tomelius. Så gjorde de. Efter det andra stampet såg de ett starkt ljus och hörde ett susande ljud. När den magiska kängurun och Tomelius öppnade ögonen igen stod de på torget i Tomtelandet. “Så där, så funkar din resemagi. Nu har du lärt dig det. Välkommen till Tomtelandet!”, sa Tomelius nöjt samtidigt som han kravlade sig ut ur känguruns pung och rättade till sina kläder.

“Vad bra att ni ville träffas igen så här. Och välkommen till dig, magiska känguru, till Tomtelandets högkvarter. Tomtemor och jag har fixat kvällsmat. Hade ni det trevligt på er rundtur?” Jultomten visade in sina gäster i stugan och bjöd dem att ta för sig av den uppdukade maten.

“Vi tittade in i flera av verkstäderna och hade också turen att få se renarnas flygövningar. Den magiska kängurun var så glad över att få klappa renarna och hjälpa till med att mata dem efter övningen”, berättade Tomelius glatt.

“Hör ni vänner, och i synnerhet du, magiska känguru. Jag skulle bli väldigt glad om du och din klubb kunde hjälpa mig och alla oss här i Tomtelandet. Vi har omorganiserat vår verksamhet så att vi i stället för att dela ut julklappar på julafton och juldagen satsar mer på att hjälpa människor och djur över hela världen. Den bästa hjälpen är om vi lyckas inspirera människor att hjälpa sig själva och andra”, började Jultomten. “Om det går bra vill jag berätta om situationen i Australien. Där behöver både människor och djur hjälp med de problem som klimatförändringen orsakar. När jag har berättat kan du bestämma om klubben är beredd att hjälpa till. Ni kan ta för er av maten samtidigt som ni lyssnar.” Båda två ville gärna lyssna på vad Jultomten hade att berätta. De nickade tyst och tuggade nöjt.

“I Australien har det redan i flera år varit mer störningar än vanligt i vädret. Nu har läget på vissa håll varit svårt en längre tid. Hettan, i synnerhet i området kring Stora barriärrevet, har orsakat lidande och skadat naturen såväl på land som i havet. Även för människor har problemen varit stora. Ett annat problem som orsakas av klimatförändringen är skogsbränder. De är vanliga, och det finns inte tillräckligt med brandmän och utrustning för att släcka alla”, förklarade Jultomten. “Jag tänkte att du, magiska känguru, kunde åka till Australien med din klubb. Där skulle ni kunna hjälpa människor och djur enligt bästa förmåga.” Jultomten tystnade, tog en klunk saft och tittade på den magiska kängurun. Han kastade också en blick på Tomelius, som för att få stöd.

Den magiska kängurun behövde bara tänka efter ett ögonblick. “Det har varit en fantastisk dag och kväll. Jag har fått ett namn, många nya vänner och ett hem, och jag har fått se och uppleva Tomtelandets underverk. Och så har jag fått veta att jag kan trolla. Det är en ära för mig och oss att få hjälpa er här i Tomtelandet. Jag kan slå vad om min mantel att de andra i klubben gärna är med på det här viktiga äventyret”, sa hon ivrigt. “Men jag har ett villkor”, sa den magiska kängurun och såg leende Jultomten i ögonen. “Jag vill att Tomelius ska få följa med. Det är till stor del tack vare honom som jag träffat dig och kan vara med och hjälpa”, förklarade hon. “Bra”, sa Jultomten nöjt, “ni får börja redan i morgon”.

Klockan var redan mycket. Tomelius och den magiska kängurun slickade sig om fingrarna och torkade sig om munnen, den ena med ärmen och den andra med sin mantel. Efter att de sagt adjö till Jultomten var de redo att ge sig iväg. Tomelius hoppade in i den magiska känguruns pung, och kängurun stampade två gånger och tänkte på Ainos och Leos rum. Och vips så var de där, mitt på golvet. Båda var så trötta att de genast somnade. Tomelius orkade inte ens stiga ut ur den magiska känguruns pung.

När vännerna kom fram märkte de genast att det behövdes hjälp. Stranden var full av barn och vuxna i badkläder, men nästan ingen var i vattnet. Vännerna, förutom Bon, doppade tårna i vattnet för att se hur varmt det var. Du kanske undrar varför Bon inte gjorde det. Nå, det beror på att Bon inte är rädd för någonting annat än mörkret och kanske att tårna kan trilla av om vattnet är för varmt. Även om Bon egentligen inte ens har tår, utan tassar. “Det är ju jättevarmt, här kan ingen vara särskilt länge. Det går inte att bada eller leka i vattnet”, sa alla med en mun. “Det är inte vår enda utmaning här”, sa en flicka som stod i närheten, och som såg ut att vara lite äldre än Aino. “Det har blivit varmare i flera år, och det har lett till att många delar av Stora barriärrevet som är här utanför stranden är i dåligt skick, och korallerna har bleknat eller till och med dött”, fortsatte hon allvarligt. “Vetenskapsmännen och forskarna säger att många koraller, fågelarter och små fiskar i revet, och också hajar, sjökor, sälar och valar riskerar att dö ut inom de närmaste årtiondena. Vi måste stoppa klimatförändringen och uppvärmningen av havet”, förklarade hon sakkunnigt.

“Jag vet vad vi kan göra, om våra krafter bara räcker”, sa Bon efter en lång tystnad. “Vi kan hämta hit ett isberg från Antarktis. Smältvattnet från det skulle göra havet kallare, åtminstone för en liten stund”, sa han. “Vilken bra idé”, utbrast de andra. Vännerna skaffade fram långa rep och stora ankaren. Bon frågade en flock valar som var nära revet om de kunde skjutsa klubbmedlemmarna och deras utrustning till Antarktis, och det lovade de att göra. Ni kanske inte visste att Bon hade lärt sig valarnas språk från en tecknad film och talade det ganska flytande. Om man nu kan säga att någon talar valarnas språk flytande.

När de hade hittat ett passande isberg fäste de repen i det med hjälp av ankaren. Sedan började de dra. Alla kröp in i den magiska känguruns pung och tog tag i repen för att dra isberget framåt. Valarna började simma med lämpliga mellanrum, och den magiska kängurun hoppade mellan deras ryggar tillbaka mot Australien.Till slut kom de fram till stranden. När isberget smälte i hettan kylde det verkligen ner vattnet, och badstranden kunde användas igen. Även fiskarna, korallerna och andra varelser vid Stora barriärrevet började må bättre när vattnet vid den delen av kusten blev lite svalare. Vännerna stannade för att leka en stund med barnen, fiskarna, sälarna, krabborna och andra djur i havet. Nu vågade till och med Bon leka i vattnet. Han blev inte rädd ens när han hamnade under vattenytan, utan höll andan utan problem.

Men leken avbröts när en budnisse från den australiska tomteavdelningen plötsligt dök upp med andan i halsen. “Vi har fått bud från Jultomten om att ni är här för att hjälpa oss. Och... och nu behöver vi verkligen hjälp”, sa han andfått. “Skogsbränder har förekommit i Australien i miljontals år. Naturen har på många sätt anpassat sig till dem. Men nu när det har blivit varmare har bränderna blivit fler. Dessutom har det börjat blåsa och storma mer. Bränderna blir därför större, och hotar också bebodda områden. Djur och människor är oftare i fara”, fortsatte budnissen.

“Det är ju bra att veta, men vad är problemet just nu?”, frågade Tomelius sin kollega. “Aj, dav rä ted mos rä åp kot?!!”, frågade också !KvavK! så högt att budnissen blev alldeles förskräckt. Han tog ett steg bakåt och sneglade misstroget på !KvavK!. Sedan lugnade han sig och började berätta om en stor skogsbrand i närheten. “Alla brandkårer och brandmän i området är redan där, men uppgiften känns omöjlig. Branden bara sprider sig. Den har redan förstört några människors hem och hotar nya bostadsområden”, förklarade budnissen sorgset.

Resan till brandområdet gjordes på det vanliga sättet, i den magiska känguruns pung. Budnissen fick också följa med. När vännerna kom fram och såg elden och röken visste de först inte vad de skulle göra. De funderade på hur de skulle kunna vara till hjälp. “Gaj rah ne édi”, utbrast plötsligt !KvavK!. Eftersom hans förklaring var rätt högljudd och lite svår att läsa, är det nog bäst att vi bara berättar vad de gjorde.

!KvavK! flög upp mot himlen och började flyga i en stor cirkel och blåsa. Och när !KvavK! blåser så rör sig verkligen luften! Han blåste in både små och stora moln över brandområdet. Samtidigt anslöt sig budnissen, Tomelius och den australiska tomteavdelningen utan att någon märkte det till brandmännen för att hjälpa till med släckningen. När !KvavK! hade fått ihop tillräckligt med moln viftade den magiska kängurun mot dem med sin mantel, och vips så började det snöa. Det tjocka snöfallet kvävde snabbt skogsbranden. Det snöade så mycket att vännerna startade ett snöbollskrig och försökte bygga snögubbsbrandmän. Men när de såg att människor började hjälpa djur som hade skadats av elden och röken gick de genast för att hjälpa till. De riktiga brandmännen fortsatte med eftersläckningen ända till kvällen.

På morgonen när Aino och Leo vaknade var det söndag, och de behövde inte gå till skolan eller dagklubben. På locket till leksakslådan låg ett rött kuvert. Där stod: Låt det goda gå vidare-klubben. Aino och Leo öppnade otåligt kuvertet. I det fanns ett kort, handskrivet brev på Tomtelandets brevpapper, där det stod så här: