Jag önskar mig ”nya ögon” i julklapp
Kära Jultomten


Jag skriver till dig för första gången på 45 år. Du kanske redan känner till den historia som jag nu tänker berätta. Nissarna var ju ute och spanade redan när min mor var barn, och kanske följde ni hennes liv redan då och även senare. Jag minns att du brukade komma hem till oss varje jul när jag var barn. Min mor fick också en julklapp eller två. Jag hoppas att du ändå orkar läsa hela brevet, för även om mitt sätt att inleda mitt brev kanske inte tyder på det så har jag faktiskt också en önskan om en julklapp.


Min mor

Min mor föddes den 22 augusti 1936. I familjen fanns sedan tidigare fem barn, varav den äldsta var tolv år gammal när min mor föddes. Familjen var mycket fattig. När min mors biologiska mor var gravid gav sig hennes man av, för att aldrig återvända. Min mor föddes därför som det sjätte barnet till en ensamstående mor.

Den överlägset viktigaste tidningsannonsen i min mors liv publicerades i Helsingin Sanomat vintern 1938. Det var en mycket liten och anspråkslös radannons. Som en fjärils vingslag som skapar en storm som varar i resten av en människas liv. Där stod ungefär så här: Snäll flicka på 1,5 år bortges till en god familj. Och ett telefonnummer.

Annonsen besvarades av det par som jag kallade för mormor och morfar, och som jag också trodde var mina morföräldrar fram till efter bådas död. Morfar var elmontör på Strömberg och mormor var frisör. De bodde i Tölö. De hade länge försökt få barn, men försöken hade slutat i missfall.

Tidningsannonsen förändrade min mors och dessa två människors liv på ett avgörande sätt. Mormor och morfar adopterade min mor och uppfostrade henne som sin egen dotter. Jag minns att jag ibland undrade varför mina morföräldrar inte hade några foton av min mor som baby. På det tidigaste fotografiet av min mor ser man henne gå hand i hand med mormor i en park. Hon är ungefär två år gammal på den bilden. Så här i efterhand är det naturligtvis också uppenbart varför min mor inte hade några syskon – och varför jag inte har några morbröder, mostrar eller kusiner från hennes sida.

Den där tidningsannonsen formade resten av min mors liv. I många avseenden på ett positivt sätt. Min mormor och morfar uppfostrade henne som sin egen dotter. Redan som 16-åring reste min mor till England för att sommarjobba tillsamman med en väninna. Det var inte så vanligt på den tiden. Hon studerade till läkare och specialiserade sig senare inom barnpsykiatri. Tillsammans med min far fick hon tre barn, varav jag är äldst. Livet gick vidare som det alltid gör. Vi barn växte upp, gick i skolan, studerade och flyttade bort från barndomshemmet för att bilda egna familjer och skapa våra egna liv. Min mor hann uppleva allt detta före sin död år 2009.

Men det som jag berättat är inte kärnan i min historia, och inte heller den viktigaste effekten av den annons jag berättat om. Min mor kom aldrig över den där tidningsannonsen. För henne betydde den att hennes egen mor hade lämnat bort henne. Varför, hur kunde hon göra så?

När min mor var lite mer än tio år gammal berättade min mormor för henne att hon var adopterad. Det hade min mor ändå vetat sedan hon var liten, för släktingars och bekantas barn hade viskat om saken. Så snart min mor lärt sig läsa hade hon gått igenom mormors lådor och läst adoptionspappren. Hon visste vad som hade hänt. Som vuxen förstod hon varför, och ändå var den där annonsen den viktigaste förklaringen och frågan som formade hela hennes personlighet, hennes val och hennes liv. Varför? Vem är jag? Varför ville min mor inte ha mig?

Det var viktigt för min mor att klara sig själv och inte behöva någon. Hon framhävde sin självständighet och sitt oberoende i alla lägen. Även i förhållandet till sin man – min far. Hon ville inte vara skyldig någon någonting, varken pengar eller tjänster. Hon hade väldigt få vänner, men de hon hade stod hon väldigt nära. Hon avskydde at låtsas. Hon blev barnpsykiater för att hon ville ha svar. Samtidigt som hon behandlade sina patienter behandlade hon sitt eget djupa och obotliga sår. Som adopterad upplevde hon hela livet att hon kämpade mot de förväntningar och drömmar som hennes adoptivmor riktade mot de barn hon inte fick. Och aldrig var hon god nog. Eller så upplevde hon det i alla fall.

Min mor hade ett gott liv och var den bästa mor jag kunde ha fått. Jag är tacksam mot henne. Men jag tror att hon under stora delar av sitt liv, även när det led mot sitt slut, inte var lycklig. Hon önskade att hon hade kunnat börja om och ta en annan väg, där hon hade varit tillsammans med sin mor längre. Inga händelser, korsade vägar eller framgångar senare i livet kunde gottgöra det som hon betraktade som ett ödesdigert misstag. Utan att rikta några anklagelser mot henne tänker jag att hon kanske aldrig lärde sig att se på världen och sitt eget liv med en ärlig blick och samtidigt vara lycklig. Hon såg hela sitt liv genom den där annonsen, och allt filtrerades därmed genom tårar av oändligt sökande, obesvarade frågor och bitterhet över att ha blivit övergiven.

Min önskan


Tack, Jultomten, för att du orkade läsa ända hit. Nu kommer vi äntligen fram till min önskan.


Det finns mycket av min mor i mig. Både sådant som jag ärvt och sådant som jag lärt. Jag har många skäl att vara lycklig och mycket färre och mindre skäl att inte se det. Jag har i stort sett allt som människor i allmänhet, och även jag själv, vill ha i livet. Hälsa, familj, arbete, hobbyer, möjlighet att ganska fritt göra vad jag vill. Varför är det ändå så lätt att vara missnöjd, att längta efter något annat, något ”bättre”, något mer? Ofta med ganska ospecifika tankar, och många gånger skyller vi på andra!


Tanken på det grönare gräset på andra sidan staketet, den bättre fiskeplatsen på andra sidan ån och en bättre framtid är säkert inbyggd i såväl mitt som hela mänsklighetens DNA. På grund av sin missnöjdhet är människan en ständigt sökande varelse som alltid strävar efter utveckling. Det är därför vår värld är så annorlunda jämfört med den som tidigare generationer levde i.


Solkungen Ludvig XIV var en av sin tids rikaste människor – åtminstone i Europa. Han lät bland annat bygga Versailles. Ändå sov han varje natt med en plåtburk penslad med honung på sitt bröst. Den var en fälla för löss, som han använde för att få sova i fred. Ludvig skulle säkert också ha varit nöjd om han hade kunnat byta ut alla sina livläkare mot läkarna på hälsovårdscentralen i min hemkommun med deras kunnande, utrustning och läkemedel. Jag är ganska säker på att få av oss som lever idag skulle vilja leva som Ludvig.


Inte heller jag är särskilt bra på att vara nöjd. Jag har märkt att också andra, såväl sådana jag känner som folk på tv, i insändarspalterna och i politiken, nästan alltid är missnöjda. Och jag, förutom att jag försöker hitta tillfredsställelse i mitt eget liv, blir missnöjd med alla gnällspikar. Det här är kanske något som jag lärt mig av min mor. När min mor läste tidningar, till exempel Helsingin Sanomat eller Iltasanomat, gjorde hon ofta anteckningar i marginalen med kulspetspenna. Hennes kommentarer och understrykningar gällde ofta intervjuobjektens och journalisternas ständiga gnat och gnäll.


Förutom att vi finländare ofta är missnöjda med allt möjligt verkar det också som om hela världen och tidsandan – Zeitgeist – är på väg åt ett håll där vi allt mer fokuserar på missnöjdhet och konflikter, där olika grupper ställer krav som bara gynnar dem själva och där vi allt mer högljutt hävdar dåligt underbyggda eller påhittade rättigheter. Alla är aggressivt missnöjda och beskyller andra för detta.


Men vi ser helt enkelt fel. När vi tänker på vår egen lycka tittar vi inte efter ordentligt, eller så tittar vi medvetet eller av ren dumhet åt fel håll. Vi borde se oss i spegeln och se in i vår egen själ. Lyckan finns där. Den finns där just nu. Den kanske är dold, men vi kan hitta den. Det beror på oss själva och vår inställning. Inte på saker, hälsa eller någon annan yttre faktor. Att vara nöjd är som att ha bråttom, det är inte en omständighet utan ett sinnestillstånd.


Snälla jultomten, ge mig nya ögon. Sådana som ser så bra att jag lägger märke till och kommer ihåg allt det som är bra. Och om det går, ge gärna sådana ögon också till DT, XJ, VP, EM, TM och hela det gänget.


Och om ni där i digiverkstaden på Korvatunturi har uppfunnit någon sorts massproducerbar applikation som hjälper människor att se de förutsättningar för lycka som de hela tiden har i sitt liv, så får ni gärna dela ut sådana till alla människor här på jorden. Då kan vi alla leva lyckligare, och vem vet, kanske kan vi också rädda världen.


Pekka, 57 år


P.S. Jag har ännu en önskan, även om jag redan bett om ganska mycket. Om det finns en gud, och om du har kontakter ditåt, och om min mor finns där någonstans, får du gärna framföra min önskan om att min mor också ska få ett par likadana ögon.