En frustrerad jultomte söker mening i livet

Jag har ju skrivit dagbok sedan tidernas begynnelse, där finns allt, mänsklighetens utveckling och minnen sådana som jag själv har sett dem eller fått dem återberättade och kompletterade av nissarna. Eftersom jag vet att någon med teknikens hjälp helt säkert förr eller senare kommer att hacka sig in också i min dagbok, vill jag i dag, den 26 december 2018, ”officiellt” meddela att jag vill sluta. Framöver tänker jag inte heller skriva bara för mig själv, utan också för er människor.

Jag vill inte längre resa kors och tvärs kring jordklotet på några dygn vartenda år och besöka folks hem för att prata strunt eller smyga runt i det fördolda! Det känns så onödigt och meningslöst. Ytligt och flyktigt.

Hittills har jag försökt sprida julglädje och tro på godheten överallt där man har trott på mig. Barnen har alltid stått mitt hjärta allra närmast. Barn är ännu oskrivna blad. De är oskuldsfulla och öppna. Nyfikna på vad livet och världen egentligen handlar om. De är alldeles i början av sin resa mot att förstå vilka de är och vart de är på väg, vad de kan bli.

Men innan man vet ordet av har barnen blivit vuxna. Självupptagna, giriga och tillgjorda vuxna som sviker alla, även sig själva. Som roffar åt sig saker och bara strävar efter att bli populära i andras ögon. Skenheligt och oombett kastar de sten från sina glasbubblor utan att se sina egna snedvridna värderingar, och sina ständiga snedsteg vill de inte ens erkänna för sig själva. Vart är mänskligheten, dess ledare och de som röstar fram dem till makten egentligen på väg? Det känns som om mänsklighetens vuxna försöker förstöra allt med avsikt. Och förstörelsen sker på ett altare som heter ”jag, mig, mer, nu”. Ingen av de gudar jag känner tycker om det altaret. Där tillber man bara reptilhjärnor och deras kortsiktiga själviskhet.

När är det egentligen som det går fel, och varför? Vart försvinner barnet, dess vilja att lära sig, dess tillit och dess ... äkthet? Det känns som att jag inte har makt att vända den här oundvikliga utvecklingen. Samtidigt som jag håller på att förlora min tro på mänskligheten känns det också som att jag håller på att förlora min betydelse. Jag vet inte längre varför jag finns och vad det är för mening med att fortsätta med min uppgift ...

Jag bläddrade lite i mina gamla dagböcker. Jag har tänkt mycket på framtiden, och funderat över vad jag egentligen är. Vill jag fortsätta mitt fantastiska arbete tillsammans med tomtemor och nissarna här på Korvatunturi? Och jag har hittat svaret. Jag orkar, och jag tror att jag alltid kommer att orka.

I vår galax, Vintergatan, finns två miljarder stjärnor. Vi bor på en planet som kretsar kring en av dem. Enligt människornas teleskop finns det också minst ett par miljarder galaxer. Här på tomtarnas observatorium vet vi förstås bättre, men människornas nuvarande kunskaper är i alla fall en bra början. Redan de där siffrorna borde få människorna och mänskligheten att förstå vad allt handlar om. Svaret ligger inte hos oss själva.

Världen och världsalltet är ett äventyr. En resa. En berättelse om tillväxt och utveckling. En berättelse om hur allt levande får finnas och utvecklas en liten tid i tidens och rummets oändlighet. Och sedan är det dags för andra att ta över. En evig och oändlig kedja. En sorts stafett, där alla varelser och händelser är självständiga och unika, men ändå efterföljare till tidigare händelser, gärningar och öden. I den här kedjan har också varje länk ett ansvar.

Vilken roll har då jag, Jultomten, i den här eviga kedjan? Det vet jag nu. Jag är en länk mellan människorna och gudarna. Jag är en budbärare för godhet och äkthet. Min kanske viktigaste resurs är att jag är en fantasifigur – jag finns inte om man inte tror på mig. Jag kan inte bli sårad. Ingen behöver kriga eller döda för min skull, och ingen behöver försvara mig eller slåss för mig. Och ändå har jag ett budskap för människorna som gäller någonting större än deras vardagliga bestyr.

Jag uppmuntrar människor till äventyr och andlig tillväxt, samt till att lära känna och förnya sig själva. En dag om året visar jag att ärlighet, osjälviskhet och godhet mot varandra är värdefullt och möjligt. Jag visar att den som ger också får. När vi delar med oss av det goda mår vi alla bättre. ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid”. Även om det bara handlar om en dag om året tror jag på exemplets makt. Så här skulle det gärna får vara varje dag.

Och så kan det också vara – det beror på er människor. Även om det ibland kan verka som att hela världen är på väg mot kaos och förvirring, och även om många människor har gått vilse i livet, så finns det också hopp. Vi behöver människor som är ödmjuka och generösa när det är fest. Och ännu mer behöver vi människor som även i sitt dagliga liv ser och tar tag i möjligheter att hjälpa och stödja andra. Vi behöver fler människor som vill skapa en bättre värld för andra.

Det här är julens verkliga budskap. Jultomten vill inte representera bara en enda religion. Jultomten står på människornas sida. På äkthetens och ärlighetens sida. På gemenskapens och tillitens sida. Jultomten står på din sida. Tro på mig. Tro på dig själv. Jag är din strävan efter att bli en bättre människa.

Jag ska nu gå och ställa min släde i ordning. Rudolf och de andra renarna ska också ha sitt kvällsmål, och ikväll blir det dessutom äpplen till efterrätt. Sedan ska jag och tomtemor till nissarnas verkstad på glögg och traditionell dans. Till julen kommer jag hem till dig som vanligt. Vi ses snart. Jag önskar dig en trevlig väntan på julen.