Jultomten tappar minnet

Inledning

Jultomtens och nissarnas förberedelser inför julen hemma hos Jultomten på Korvatunturi i Tomtelandet i Finland och över hela världen pågår året runt. Julafton och juldagen är bara höjdpunkten i den ständigt pågående verksamheten. Nissarna rör sig hela tiden överallt och det är liv och rörelse i Jultomtens traditionella julklappsverkstäder. Till skillnad från vad många tror håller nissarna numera inte bara koll på om barnen är snälla, utan de har också tid att följa med vad alla vuxna, också du, gör och tänker, och de vill också påverka oss. De vill hjälpa oss att bli till bättre versioner av oss själva.


Den här berättelsen handlar om en olycka i Tomtelandet för inte så länge sedan. Olyckan äventyrade hela julen, men gav också arbetet i Tomtelandet en ny riktning. I Tomtelandet vill man få människorna att ge varandra färre saker som julklappar och i stället ge av sin tid, omsorg, hjälp och tjänster. Och att göra det året runt.

Berättelsen börjar

Himlen över Lappland var tyst den här morgonen. Det var fortfarande nästan två månader kvar till jul. Här och där dalade små snöflingor ner i det vindstilla och klara vädret. Jultomten hade begett sig iväg på en övningsflygtur med sina renar och sin släde direkt när han vaknat. Bland renarna fanns flera unga renar som inte ännu fått vara med och dra släden under julen.


Jultomten och renarna flög så högt över Lappland att den som råkade titta uppåt bara kunde se en liten prick. Men plötsligt hände något. Jultomten höll precis på att gräva fram Tomtemors pepparkakor och varma saft ur ryggsäcken med ena handen, när det kom en oväntat kraftig vindpust och en flock ripor plötsligt hamnade mitt i vägen för renarna. Jultomten tappade tömmarna och hela konkarongen började falla mot marken och damp ner i en snötäckt hjortronmosse nära Korvatunturi med alldeles för hög fart.


Nissarna hade sett vad som hände och skyndade sig förskräckt fram till Jultomten och renarna. På en stubbe vid kanten av mossen satt Jultomten – men den välbekanta glimten i hans ögon var borta. Han skakade bort snön från sin mössa och kände på den stora bulan i pannan samtidigt som han tittade på nissarna som om han aldrig sett dem förut. Tomteflickan Sini gick oroligt fram och gav honom en kram. “Tomtefar! Vilken hemsk olycka. Slädens medar är ju helt sönderslagna. Vad skönt att du och renarna är oskadda.” Den rödklädde, skäggige mannen tittade förvirrat på henne. “Tomtefar? Vad pratar du om? Vem tror du att jag är? Vem är jag egentligen?”


Nissarna ledde Jultomten tillbaka till Korvatunturi och kallade till krismöte i storstugan. Tomtemor och kökspersonalen ställde fram saft och jultårtor och satte sig sedan ner med de andra för att diskutera vad man skulle göra. Övervakningen av världens barn, tillverkningen av julklappar och allt det viktiga arbetet inför julen riskerade att gå om intet. Jultomten mindes ingenting. Inga listor, inga namn, inte ens sin egen uppgift. Efter att ha undersökt Jultomten föreslog läkarnissen Väinö att han skulle tas med ut i människornas värld, förklädd. “Jag tror att hans minne kommer tillbaka om han får träffa människor och höra deras historier.” Det här ansågs allmänt vara en utmärkt idé. Så sändes herr Tomte ut på en resa i vanliga kläder – inte för att dela ut paket, utan för att hitta sig själv, sitt minne och den försvunna julen. Under tiden fortsatte julförberedelserna som vanligt och snickerinissarna reparerade slädens medar så att de blev ännu bättre än förut. Samtidigt bytte de ut tygklädseln på slädens säten, som ändå bleknat lite med åren och som nu dessutom fläckats ner av saft och pepparkakssmulor.

Herr Tomte på resa

Herr Tomtens resa började i Rovaniemi i Finland. Han kom gående över torget och kom fram till ett tält. Utanför tältet stod en lång kö av människor som väntade på sin tur. “Vad är det som händer här?”, frågade han och ställde sig sist i kön. “Det är en matkö för mindre bemedlade”, svarade en av de köande. När det blev Herr Tomtens tur visades han till ett bord och fick en tallrik ärtsoppa och en bit pannkaka med jordgubbssylt. “Varför gör ni det här?”, frågade han den som serverat honom. “Det finns många som har det knapert och inte har vad de behöver för att klara av vardagen. Vi gör vad vi kan för att hjälpa dem. Jag har också mina egna utmaningar i livet, men det här frivilligarbetet känns meningsfullt och ger mig något att göra under en del av min vardag. Ta dig till exempel. Du ser ut som om du inte riktigt vet var du kommer ifrån eller vart du är på väg. Jag hoppas att en varm måltid och lite småprat med mig och kanske några andra av matgästerna får dig att må bra i dag. Kanske får du sedan någon gång själv en möjlighet att ge det goda vidare. Jag tror att små och stora osjälviska handlingar gör världen till en bättre plats.” Herr Tomten kände sig varm om hjärtat. Han mindes inte varför, men något viktigt, kanske det allra viktigaste, fanns i just det ögonblicket och de orden.


När Herr Tomten senare vandrade omkring i ett annat land hamnade han på gården till en högstadieskola. Under en rast började några ungdomar bråka och knuffas allt våldsammare. Herr Tomten funderade på om han borde ingripa. Men innan han hann göra något samlades en grupp klasskamrater kring dem som bråkade. “Hallå, minns ni inte att vi har kommit överens om att vi inte mobbar varandra eller slåss i den här skolan”, sa en av dem. “Ni har ju också undertecknat vårt gemensamma beslut och löfte”, fortsatte en annan. “Det är alltid svårare att hålla sina löften än att ge dem. Vi kom ju också överens om att kompisarna genast ska säga till om någon glömmer bort löftet”, sa en tredje. Bråkstakarna tittade lite generat ner i marken. En lärare som följt med situationen ute på gården berömde alla som varit delaktiga, då de själva lyckats reda ut konflikten. Herr Tomten, som också stått och tittat på, fortsatte sin resa tankfullt och leende som om han kom ihåg något.


Resan fortsatte, kanske till en annan kontinent, och en kväll promenerade han lite planlöst runt i gränderna i en liten by. Där såg han en grupp ledsna unga män som satt och drack. Herr Tomten blev inte arg, utan frågade: "Varför gör ni så?" En del av männen var redan redo att slåss mot den irriterande snokaren. En av dem lyckades ändå lugna de andra och svarade: “Vi har kallats in till ett krig för att försvara saker som vi inte förstår. I morgon måste vi anmäla oss på garnisonen. Vi vet inte riktigt ens vad det där kriget handlar om. Det känns som att de styrande i det här landet attackerar grannländer för att själva få mer makt och bli rika och berömda. Vi skulle vilja leva i fred och gå de vägar vi själva väljer, med deras glädjeämnen och sorger. Det känns som att ingen bryr sig om oss och våra öden.”


"Jag bryr mig. Jag är Jultomten”, sa Jultomten tyst, och när han gick därifrån mindes han plötsligt allt. “Och jag tänker också göra något”, tänkte han.

Jultomtens tal till människorna

Som alla som tror på Jultomten vet kan han ta kontakt med alla människor genom deras undermedvetna, i deras drömmar och tankar. När han fått tillbaka sitt minne bestämde han sig genast för att hålla ett tal för alla människor på jorden:


“God natt till dig. Jag är Jultomten – jag representerar inte någon stat eller någon religion eller ideologi, utan jag är en symbol för mänsklighet, förståelse och godhet. Jag är du, som strävar efter att bli en bättre människa.


Jag har rest runt i världen i nästan två månader, träffat människor och sett hur små osjälviska handlingar förändrar människor och samhällen. Mitt budskap är kort och tidlöst: Behandla andra så som du vill att du själv och dina närmaste ska bli behandlade. Mänskligheten utvecklas inte genom våld, lögner, dubbelmoral eller genom att vi tittar bort. Kom överens om att göra jorden till en plats som är fri från mobbning, attacker och dödande. Gå emellan – ensamma och tillsammans – och ingrip när ni ser något som är fel. Tack för att du lyssnade.”

Tillbaka på Korvatunturi

Några dagar före julafton återvände Jultomten till Korvatunturi. Nissarna väntade med spänning.


“Nu minns jag allting”, sa han. “Inte listorna över stygga och snälla barn och vuxna – men jag minns varför jag är Jultomten och varför vi finns här i Tomtelandet.” Nissen Sini frågade: “Vad var det som fick ditt minne att komma tillbaka?”


“Kontakten till människorna, den gemenskap och godhet som jag fick se och uppleva. Varje vänlig blick, varje omtänksamt ord. Genom allt det som hände under resan mindes jag att julens djupaste syfte inte är att belöna människor, utan att påminna människorna och var och en av oss. En god gärning, stor eller liten, är inte en plikt eller något som förtjänas, utan den är en gåva.” Nissarna nickade glatt när de såg att Jultomten verkligen hade fått minnet tillbaka och talade från hjärtat och återigen strålade av entusiasm. “Gåvan är något som vi skapar tillsammans. En god gärning är en gåva för båda parterna”, fortsatte Jultomten och log. “Vår uppgift är att uppmuntra människorna att vara goda mot varandra – att se varandra, bry sig om varandra och göra saker för varandra. Det är julens verkliga mening.”